När jag var liten ägde jag ett par röda byxor som jag älskade så mycket att jag använde dem mer eller mindre varje dag. De var i ett sådant material att de inte var så töjbara och satt rätt så tajt, jag kan ha ärvt dem av min storasyster när hon växte ur dem.
Hur som helst var vi på vårt landställe och jag kommer ihåg att vi skulle åka någonstans eftersom vi hade ganska bråttom. Jag sa åt min familj att vänta lite på mig medans jag sprang till mitt sovrum för att ta på mig mina röda byxor. Jag minns att min pappa kommer in till rummet för att säga åt mig att skynda mig när han ser att jag kämpar med att få på mig mina byxor. Han säger något i stil med "du är för stor för att få plats i de där byxorna, ta ett par andra". Jag minns att jag blev så sjukt ledsen, tycker min pappa att jag är såå fet?
Detta är ett mycket svagt minne från min barndom (så svagt att jag inte ens vet som det hände) som har etsat sig fast i mitt huvud och som vägrar att försvinna. Jag vet inte om min pappa sa som jag minns, jag kan ha hittat på allt i efterhand men det är ändå något som jag tänker på ibland. Jag har alltså redan som 6/7-åring känt mig fet. Men det som gjorde mig ännu mer ledsen var att folk i min omgivning såg mig som det "tjocka barnet" när jag stod bredvid min syster.
Min vikt är något som alltid har hemsökt mig och som jag har mått dåligt över. Under flera års tid har jag blivit kallad "tjocka, fula unge" av min syster när vi bråkat. Så egentligen är det inte så konstigt att jag har en så negativ syn på min kropp. Kan dock tillägga jag har ALDRIG någonsin fått höra något negativt om min vikt annat än det jag fått höra hemifrån (ok nu låter min familj hemsk men det är den inte älskar dem väldigt väldigt väldigt mycket). Jag har aldrig fått höra av någon skolsköterska eller läkare att jag är överviktig och mitt BMI har alltid varit normalt. Ändå känner jag som jag känner. Till min systers försvar har hon också haft jobbigt med sin vikt (jobbigare än vad jag har haft) vilket kan vara en orsak till varför hon har sagt det hon sagt till mig. Men det gör det inte okej.
En annan bidragande faktor till att jag hatar min kropp är mediernas ständiga mat- och fitnesshets. På twitter läser jag om hur folk får dåligt samvete av att ta lipsyl eftersom de tror det innehåller kalorier och på instagram publicerar unga tjejer bilder på hur de går till gymmet varje dag och på hur mycket de älskar att äta sin kvarg till frukost, lunch och middag. Sen är det jobbigt att ha vänner som inte behöver tänka på vad de äter eftersom de inte är som jag, tjocka.
Just därför har det också blivit jobbigt att träffa mina vänner eftersom jag vet att vi kommer äta sådant som jag egentigen inte vill äta och jag kommer också äta eftersom jag är för feg för att säga nej (är redan tillräckligt omständig med mat eftersom jag inte äter kött, lol). Jag vet också att om jag säger nej kommer bara en massa frågor om varför. Och jag skäms alldeles för mycket för att säga varför. Bara nu känner jag mig extremt gnällig och fånig som skriver allt det här. Men jag tror att jag behöver skriva av mig eftersom jag aldrig har berättat det här för någon.
Hur som helst håller jag på att bygga upp en bättre relation till min kropp och jag hoppas att jag i framtiden ska kunna se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser.
Älskar tumblr (och bmth)
1 kommentarer
sofia
10 Jul 2014 09:48
alltså Anna, du är så klok och fin på något sätt♡
Kommentera